Veronica Stoehrel

Forskar om mediernas gestaltning av klimatfrågan

— Det är många saker som händer i livet, jag tror att det är sällan som man säger att "jag ska komma dit" och så gör man det. Jag tror att man upptäcker under resan, att det är något som man trivs med, är bra på och som är intressant. Det är en process som mognar under tiden.

I dag är Veronica Stoehrel professor i medie- och kommunikationsvetenskap och det är framför allt tre aspekter i medierna som intresserar henne. Aspekterna är i sin tur kopplade till klimatfrågor, som är hennes stora intresseområde, både som forskare och som privatperson. Det var en bok för några år sedan trollband Veronica Stoehrel.
 
— Det var av en ren tillfällighet. Jag läste en bok av en amerikansk ekonom som hade jobbat för olika amerikanska företag i tredje världen. Jag började göra kopplingar mellan ekonomisk verksamhet och miljökonsekvenser. Sedan dess är det kört, jag blev som besatt av miljöfrågor, säger Veronica Stoehrel och skrattar.

Att legitimera — eller inte 

— Legitimerandet kan ske mer eller mindre explicit och implicit. Implicit till exempel genom att medierna ignorerar kopplingar mellan samhälleliga policyer, såsom antagna riktlinjer och målsättningar, och det ekologiska systemet, och explicit genom att göra direkt reklam som uppmanar till inköp av bilar.

Hon menar att det är ett problem att medierna inte gör kopplingar mellan politiska beslut och prioriteringar, och klimat-, miljö- och ekologifrågor. Det kan till exempel vara annonser som uppmanar till handlingar eller beteenden som direkt motverkar de ansatser eller program för klimatförändringar som har antagits på politisk nivå — och som medierna också skriver om, ofta i form redaktionellt material.

— Det är direkt motsägelsefullt. Det spelar ingen roll om det är i samma tidning eller inte, du kan ha sett reklam på en buss: "res till Thailand", samtidigt som du läser en artikel som försöker främja alternativa energiformer. Det är en motsägelse och en del av problemet, att medierna inte gör kopplingarna.

Olika diskurser råder

— Det finns båda varianter. Jag gjorde för ett par år sedan en undersökning på medierna i Chile om just den här problematiken och upptäckte något som var intressant. I motsats till medierna i Sverige som främst framför den officiella diskursen, är medierna i Chile framför allt inriktade på näringslivets diskurs. Den officiella diskursen har knappt något utrymme alls i medierna där, den vetenskapliga diskursen, dvs. den som kommer direkt från forskarna och olika universitet får mycket sällan något utrymme. Frivilligorganisationerna ännu mindre. Däremot finns näringslivets diskurs på varenda sida i varenda tidning. Det är den typ av frågor som jag tycker är väldigt intressanta att undersöka.

Den tredje delen i Veronica Stoehrels forskning handlar om samband, eller icke-samband, mellan människor handlande, till exempel konsumtionsvanor och resvanor, och mediernas antingen legitimerande eller ignorerande av hur verkligheten ser ut när det gäller klimat, ekologi och samhälleliga frågor.

Allt sker i en kontext

På samma sätt kan inte medierna ses som något oberoende. Medierna finns i ett sammanhang, en kontext.
 
— Det hjälper inte att undersöka medierna om man inte vet vad som händer i hela kontexten, och kontexten har att göra med både politisk ekonomi, fysiska omständigheter (klimat) och med ekologi. Det gäller att placera medierna i den här stora kontexten, man kan inte bara analysera medierna och strunta i kontexten, utan man måste känna till kontexten för att kunna analysera medierna.

Vad säger då en medieforskare om mediernas agerande och ställningstagande, en forskare som dessutom är djupt engagerad i klimatfrågan, borde medierna ta större ansvar?

— Man kan inte komma med normativa resonemang, medierna ser ut som det gör på grund av många omständigheter. Det har att göra med politik, det har att göra med ekonomi, det har att göra med medielogik, med ideologier etc. Det här är väldigt komplicerat.

Text: LENA LUNDÉN

I Sverige studerade hon bland annat filmvetenskap och ekonomisk historia. Hon disputerade 1994 vid Stockholms universitet på en avhandling som handlar om hur dokumentärfilmer kan främja en demokratisk process.

1996 anställdes Veronica Stoehrel på Högskolan i Halmstad där hon ägnade de första åren åt framför allt undervisning i medie- och kommunikationsvetenskap. 2004 blev Veronica Stoehrel docent och 2011 utnämndes hon till professor i medie- och kommunikationsvetenskap.