Den här sidan är utskriven från Högskolan i Halmstads webbplats (www.hh.se). Texten uppdaterades senast den 2016-05-19. Besök webbplatsen om du vill vara säker på att läsa den senaste versionen.

2016-02-16

Högskolan fick rätt om tolkhjälp

Den student vid Högskolan i Halmstad som hade överklagat Högskolans beslut att inte bevilja dövtolkhjälp under en kurs i Kina, har nu fått avslag i Överklagandenämnden för högskolan. Nämnden anser alltså att Högskolan i Halmstad har gjort en korrekt tillämpning av diskrimineringslagens principer om likabehandling.

– Likabehandling handlar om att ge alla studenter samma förutsättningar, och anpassa vår verksamhet så långt det är möjligt för att ingen ska diskrimineras utifrån vare sig funktionshinder eller någon annan diskrimineringsgrund. Samtidigt påpekar lagen att de anpassningar vi gör ska ha en avgörande effekt, vara varaktiga samt inte medföra en orimlig ekonomisk belastning. I det här fallet var vår bedömning att studenten kan få samma behörighet och kompetens genom att läsa sin kurs i Halmstad, vilket merparten av kursens studenter också gör, säger Brita Lundh, studieadministrativ chef.

Omfördelning av medel

Att göra bedömningen av vilka stödinsatser som är rimliga enligt diskrimineringslagen är en del av Högskolans myndighetsutövning. Varje år avsätter landets lärosäten 0,3 procent av sitt grundutbildningsanslag till stödinsatser för funktionshindrade, och inriktningen är att det anslaget ska räcka till alla som har behov av stöd. Ett lärosäte som har kostnader som överstiger 0,3 procent kan i efterhand tilldelas medel från en nationell pott, men det finns ingen garanti för att man alltid får full kostnadstäckning.

Högskolan i Halmstad har under en rad år använt hela sin egen avsättning till stödinsatser, och därutöver fått nationella medel i efterhand till beviljade och genomförda insatser. Fortfarande är det dock alltid Högskolans ansvar att som myndighet att bedöma om en stödåtgärd ska beviljas utifrån principerna om likabehandling.

Begränsade medel

– Högskolan är skattefinansierad och har ett ansvar att fördela sina begränsade medel så att alla studenter behandlas lika. Vi får inte göra oss skyldiga till negativ särbehandling, men inte heller till positiv särbehandling, det vill säga att ge en individ mer resurser än vad man har rätt till, eftersom vi då skulle omfördela pengar från alla andra, som då kanske inte får sina rättigheter lika väl uppfyllda, säger Brita Lundh.

Hon tycker att det var bra att studenten i det aktuella fallet ändå överklagade Högskolans beslut, så att det blev ett prejudikat att utgå från i kommande ansökningar om anpassningar eller stödinsatser.

– En bedömning är alltid en tolkning av lagen, och genom detta prejudikat får vi en bättre grund för framtida bedömningar. Både Högskolan i Halmstad och andra lärosäten kommer att ha nytta av det framöver.

SELMA SEDELIUS

Sidan uppdaterad 2016-05-19