Den här sidan är utskriven från Högskolan i Halmstads webbplats (www.hh.se). Texten uppdaterades senast den 2009-05-11. Besök webbplatsen om du vill vara säker på att läsa den senaste versionen.

2009-05-11

Fina fibrers form och funktion

Marita Hilliges, professor i neurovetenskap, har i sin forskning ägnat sig åt det som de flesta människor undviker – nämligen smärta. Hennes vetenskapliga passion har varit de riktigt tunna nervfibrer som förgrenar sig i hud och slemhinnor.
– Särskilt spännande har det varit att hitta nervtrådar som är tysta, sade hon i sin installationsföreläsning nyligen när hon installerades som professor vid Högskolan.

Marita Hilliges inledde med att konstatera hur fel allt egentligen blev.  

– Min akademiska bana började 1983 vid Käftis, Tandläkarhögskolan i Stockholm. Målet var en egen praktik ett par år efter examen. Nu blev det varken en tandläkarexamen eller en lönsam praktik.

20 000 fibrer i ett enda hårstrå


I stället valde hon att satsa på forskning och det som neurobiologer kallar primärafferenter, det vill säga de riktigt tunna nervfibrer sin finns och förgrenar sig hud och slemhinnor.
Nyinstallerade professorn Marita Hilliges har varit med om att göra ett vetenskapligt genombrott. <br> Bild: ANNIKA JOHANSSON

Nyinstallerade professorn Marita Hilliges har varit med om att göra ett vetenskapligt genombrott. <br> Bild: ANNIKA JOHANSSON

– De kallas primära för att de är först i en kedja av tre nervceller, och afferenter för att de leder in från kroppen mot det centrala nervsystemet. De alla tunnaste av dem är C-fibrerna. Vi kan bunta ihop ungefär 20 000 av dem i ett vanligt hårstrå, berättade Marita Hilliges.

Under några spännande år i slutet av 1980-talet fick hon vara med om ett vetenskapligt genombrott. Förekomsten av de fina nervtrådarna, som är så tunna att de kan tränga igenom överhudens epitelceller, var länge omtvistad. 1989 hade dock Marita Hilliges och hennes kollegor fått tag i en helt ny biokemisk markör som tydligt visade att det var verkliga nervtrådar och att de var ännu finare och tunnare än vad som tidigare varit känt.

Vad gör då de här nervtrådarna? Vilka signaler förmedlar de? Vilken nytta kan de ha i evolutionen när de valt ett så utsatt läge?

Delade ut elstötar


Genom metod som kallas nervavledning arbetade Marita Hilliges i en tysk-svensk forskargrupp för att kartlägga nervtrådar.

– Vi stack och petade elektroder i ben och armar på så kallade ”friska frivilliga”, huvudsakligen studenter, kollegor och administrativ personal vid universitetet i Erlangen. För att hitta deras nervtrådar fick vi först ge dem lite elstötar och sedan be dem att sitta helt stilla i minst fyra–fem timmar utan att kissa eller somna. Rekordet är nio och en halv timmar, berättade hon.

Forskarna fann en mängd olika typer av tunna C-fibrer som kunde reagera på sådant som hög värme, svår kyla, tryck, nålstick eller av små doser nervgift.  

– Särskilt spännande var det att hitta nervtrådar som är tysta, alltså de som inte reagerar på våra vanliga retningar, utan kanske först när vi irriterat huden så mycket att den blivit röd och inflammerad.
Hon poängterade att smärta är en biologisk varningssignal, ett tecken på att en skada hotar eller har uppstått. Upplevelse av värk och smärta bidrar också till läkande. Den får oss att ligga stilla, vila och läka. Den fysiologiska smärtan är naturlig och normal, men många har ont utan att läkare och tandläkare hittar någon inflammation, skada eller någon rimlig orsak.

Vestibulit ingen inbillning


Under många år har Marita Hilliges forskat tillsammans med kliniska gynekologer på en grupp patienter som beskriver svår smärta runt vulva och vagina vid samlag, och som har svårt att bära tajta byxor eller cykla. Sjukdomen kallas vestibulit och för tio år sedan gick åsikterna isär i den vetenskapliga debatten om dess orsak. En del menade att den var av psykisk natur, andra att smärtan uppkom från fel i smärtnerverna eller nervsystemet.

– Vi gjorde de första studierna på olika känseltrösklar hos dessa patienter. Vi undersökte även hur nervtrådarna i slemhinnan såg ut och hur det ytliga blodflödet fungerade. Sammantaget fick vi fram bevis på att sjukdomen kunde ha sin bas i ovanligt riklig förekomst av speciella nervtrådar kända för att frisätta substans P och CGRP, ämnen som kan framkalla inflammatoriska reaktioner. Det är dock ett annat slags inflammation än den vi ser vid sår, bakterieattack eller klassiska inflammatoriska sjukdomar. Och mot den hjälper inte kortison.  

I slutet av sitt tal konstaterade Marita Hilliges att hon nog fick ta tillbaka sin inledning. Det blev kanske inte så fel ändå – professor i neurovetenskap vid Högskolan i Halmstad, i stället för en tandläkarpraktik i södra Stockholm.

Slutet gott, allting gott


Den framgångsrika förmågan till samarbete och gränsöverskridande som präglar neurovetenskapen och smärtforskningen, där utövarna finner ny kunskap där andra mest ser hinder och svårigheter, är också kännetecknande för Högskolan i Halmstad menade Marita Hilliges.

– Just denna mångvetenskapliga tradition är stark på Högskolan. Det är väl så att jag med min läggning hittat ett hem, en arbetsplats vars valspråk är: samverkan, innovation och välbefinnande.

NATHALIE SJÖGREN TÖRHAGEN

Sidan uppdaterad 2009-05-11