Den här sidan är utskriven från Högskolan i Halmstads webbplats (www.hh.se). Texten uppdaterades senast den 2010-01-07. Besök webbplatsen om du vill vara säker på att läsa den senaste versionen.

2010-01-07

Lärare behöver mer kunskap och redskap

för att stödja elevers utveckling

Fem frågor till Lisbeth Ranagården, som har disputerat på en avhandling om lärares lärande.

Vad handlar din avhandling om?


– Om lärares lärande om sina elever. Vad och hur lär man i yrkeslivet efter avslutad utbildning, och hur använder man detta? Det handlar om vilka kunskaper (sociala dimensioner) lärarna anser att de behöver om sina elever, och hur mycket, och vilka strategier de använder för att lära sig mer om dem. Avhandlingen handlar också om hur olika lärare ser på det uppdrag de har.

– Jag har intervjuat högstadielärare och varit med när de har förberett sig inför och haft utvecklingssamtal, och hur de själva analyserar elevernas situation och kommer fram till förslag på förändringar.
  

Lisbeth Ranagården disputerade i slutet av förra året på en avhandling om lärares lärande. Hon menar att lärare behöver mer kunskap och också redskap för att kunna stödja sina egna elever i deras utveckling.
Bild: JOHAN FREDRIKSSON

Vad har du kommit fram till?


– Det finns stora brister i lärarnas kompetens. De saknar kunskap och redskap för att stödja eleverna i deras egen utveckling. Därför hanterar de inte heller detta på ett professionellt sätt. Det vet mycket om eleverna, men de tycks sedan sakna kunskap om hur de ska använda detta. I stället för bedömningar och återkoppling om elevens utveckling handlar lärarnas förslag oftast om beteende. Att bete sig på rätt sätt i skolan belönas, exempelvis att läsa läxorna, prata mindre och räcka upp handen mer.

– Det är slående hur lite lärarnas förslag till åtgärder handlar om den enskilde individens utveckling. Bedömningarna som lärarna gör är, enligt min bedömning, vardagliga och lekmannamässiga. Det är mycket möjligt att lärarna kan göra detta mer professionellt i handling – det har ju inte jag studerat – men i så fall kan de inte verbalisera det. Det i sig är en viktig del av lärares kompetens, att kunna meddela sig med elever och deras föräldrar. Mycket av den kompetens som lärare behöver i mötet med eleverna, utvecklar de i praktiken, när de har avslutat sin grundutbildning.

Hur reagerade lärarna själva på det du kom fram till?


– När jag visade det för lärarna och diskuterade det med dem, tyckte de att det var intressant men de var inte så medvetna om det. Samtidigt får inte lärare det stöd som behövs. Jag har pratat med skolledare också. De har inte känt till problemet, och därmed inte kunnat göra något, säger de.

Vad kan man göra åt det, då? Hur kan lärarna förbättra sin kompetens i detta avseende?


– Det är ett stort uppdrag för oss på lärarutbildningen att ge så bra förutsättningar som möjligt. Men inom lärarutbildningen finns samtidigt begränsat utrymme för lärande om elevers sociala dimensioner. Vi måste utveckla våra kurser och lära ut hur man kan göra i dessa sammanhang men arbetsgivaren måste också ge yrkesverksamma lärare stöd i utvecklingen av yrkeskompetensen.

Får dina resultat några direkta konsekvenser, tror du?


– Jag anser att vi bör utveckla våra kurser och utöka de sociala dimensionerna inom vår lärarutbildning här på Högskolan i Halmstad. Det kan ju passa bra nu när hela lärarutbildningen i Sverige ska göras om. Utbildningsdepartementet har också visat intresse för avhandlingen och jag har blivit inbjuden som gästföreläsare till en studiedag för yrkesverksamma lärare i Falun. Många lärare har hört av sig och velat ha avhandlingen. Hade jag tid skulle jag gärna skriva om den till lärobok.

LENA LUNDÉN

Avhandlingen heter ”Lärares lärande om elever – en sociologisk studie av yrkespraktik” och lades fram vid Sociologiska institutionen vid Göteborgs universitet i november 2009. Lisbeth Ranagården är sektionschef vid Sektionen för lärarutbildning på Högskolan i Halmstad, och har bedrivit sitt avhandlingsarbete parallellt med chefskapet.  

Sidan uppdaterad 2010-01-07