Diagnosen dyslexi var en lättnad

- Jag har alltid haft svårt för att läsa och skriva. I skolan sa de: "Äh, det går över". Men det gick inte över. Jag plågade mig igenom alla år i skolan och kunde absolut inte tänka mig att fortsätta på högskola. Tanken gjorde mig skräckslagen, berättar Sara.

Men med tiden växte ändå en vilja att läsa vidare. Om andra i hennes omgivning kunde, varför kunde då inte hon? Sara bestämde sig, och började på Högskolans Collegeår i augusti 2003. Ett par månader senare fick hon diagnosen dyslexi.

- Det var en enorm lättnad. Plötsligt fanns det en förklaring till varför jag inte läser så fort. Och det beror inte på att jag är trögare än andra. Det blir också lättare att acceptera att jag måste lägga ner mer tid på studierna än många andra.

Av Sveriges befolkning uppskattas fem till åtta procent vara dyslektiker, men gränsen för vad som är dyslexi är glidande och svårigheterna kan skilja mycket mellan olika individer. Saras -dyslexi innebär att hon läser sakta och har svårt att förstå vad hon läser. I stället för att läsa ord för ord måste hon bokstavera sig fram, bokstav för bokstav. Det tar tid och kräver mycket energi. Hon blandar också lätt ihop bokstäver som liknar varandra och kastar om dem. Samma sak gäller för skrivandet, det tar tid och blir lätt fel.

Att få en diagnos var skönt, men samtidigt visste Sara att hon hade en jobbig period framför sig. Hon var tvungen att överge många av de tips och knep hon samlat på sig genom åren, och i stället vänja sig vid en helt ny studieteknik. I början kändes det till exempel ovant att lyssna på talböcker. Men när hon väl vant sig var lättnaden stor.

- Att läsa kräver en enorm energi, efter bara en sida är jag dödstrött och yr. Nu kan jag i stället bara lyssna och koncentrera mig på att förstå vad som sägs.

Sara lånar talböcker på cd-romskiva från Talboks- och punktskrifts-biblioteket, TPB. För att få hjälp med beställningarna brukar hon vända sig till Högskolebiblioteket, men det finns också möjlighet att sköta kontakten på egen hand. Eftersom även skrivandet är ett problem för Sara har hon skrivhjälp på föreläsningarna. Det innebär att en kompis gör anteckningar som Sara sedan kopierar. En annan variant är att spela in vad läraren säger med en liten bandspelare som hon lånat. Eftersom Sara har lättare för att skriva på tangentbord än för hand har hon också en så kallad Alfasmart, som fungerar som ett digitalt anteckningsblock.
Hjälpmedel av det här slaget är visserligen viktiga, men lika viktigt är det att möta förståelse från omgivningen, menar Sara.

- Högskolan är bra och jag har fått mycket stöd, mycket mer än jag förväntade mig att få. Här har jag också fått hjälp med kontakter, som med arbetsterapeut och CSN.

Collegeåret, som Sara läser, är en ettårig utbildning där studier på komvux och Högskolan löper parallellt. Det innebär att man dels kan läsa upp betyg och komplettera sin behörighet, dels prova på hur det är att läsa på högskola. Saras planer är att fortsätta läsa på det Arbetsvetenskapliga programmet. I framtiden skulle hon gärna jobba med personal- eller organisationsfrågor på något företag.

Att Sara trotsade sin rädsla och började på Högskolan ångrar hon inte en sekund. Hon är envis och ambitiös, och i takt med att högskolepoängen trillar in växer också självförtroendet. Hittills har hon fått betyget VG på varenda kurs.

- Det bästa är nog att jag har bevisat för mig själv att jag klarar det, säger hon.