Personnamnen i svenska läromedel speglar inte verkligheten fullt ut

Trots att namngivna karaktärer har förekommit i skolböckerna under många generationer är namnbruket i svenska läromedel ett outforskat område. Genom sin studie vill Emilia Aldrin visa att namnbruket fyller en viktig funktion i undervisningen. Med fokus på hur individer presenteras genom namn, text och bild har hon analyserat läromedel i matematik, samhällskunskap och svenska för årskurs fyra utgivna under 1920-tal, 1950-tal, 1980-tal och 2010-tal.

I studien har Emilia Aldrin kartlagt hur namnbruk både speglar och skapar sociala relationer, hierarkier och normer för unga läsare, genom att fokusera på tre olika frågeställningar. Vad bidrar namnen med i den här typen av text? Vad är det för normer som namnbruket hjälper till att skapa? Hur förändras namnbruket i takt med att samhället förändras?

Från traditionella till trendkänsliga namn

Läromedlen i studien sträcker sig över en lång tidsperiod och har förändrats väldigt mycket över tid. På 1920-talet förekommer exempelvis texter som består av uppräknande, kompakta listor, medan böckerna på 2010-talet är mer luftiga och interaktiva med text, bild och färg.

Det som de alla har gemensamt är att namn används i böckerna på olika sätt, både för påhittade karaktärer och verkliga individer.

– Resultaten visar tydliga förändringar över tid – från anonymitet och formalitet till ökad informalisering och barnfokus, liksom skiftande mönster kring ålder, genus och kulturell mångfald. Genom att titta på namn som används för påhittade karaktärer vid varje tidsnedslag kan man se hur läromedlen har gått från att vara väldigt traditionella och inhemska i sitt namnbruk, till att bli mer och mer internationella och tidskänsliga i förhållande till samtida namntrender, säger Emilia Aldrin.

Kvinnor ges mindre utrymme i läromedlen

Det är dock inte alla karaktärer som får namn, utan vissa grupper och individer förblir namnlösa och anonyma.

– På 1920-talet är det vanligtvis barn som inte namnges medan vuxna får namn. Redan på 1950-talet förändras det och senare blir det nästan tvärtom. Studien visar även att kvinnor förekommer i texterna i lägre grad än män. På 1920-talet är det männen som syns och hörs allra mest, men även om det förändras över tid är det inte helt jämställt ens på 2010-talet. I dag förekommer det en fördelning med 60 procent män och 40 procent kvinnor, vilket betraktas som i princip jämställt. Frågan är om det verkligen är det när det systematiskt alltid är kvinnorna som står för den lägre andelen, säger Emilia Aldrin.

Namngivning av individer från andra kulturer speglar inte verkligheten

Även grupper och individer med anknytning till andra kulturer än den svenska majoritetskulturen omtalas genomgående med namn i lägre grad än andra. På 1920- och 1950-talen förekommer det i princip enbart nordiska namn, medan det på 1980-talet börjar att dyka upp namn med rötter i Storbritannien, Spanien, Grekland och Italien.

På 2010-talet fortsätter västeuropeiska namn att dominera i läromedlen, och det blir även vanligare med namn av arabiskt och turkiskt ursprung. Runt tio procent av de namngivna individerna i läromedlen i dag har ett namn med vad Emilia Aldrin kallar tydliga kulturella konnotationer. Ali, Zlatan och Milan är några av de vanligast förekommande.

– Det är ganska låg andel om vi räknar med hur många individer i Sverige som antingen själva är födda i utlandet eller har utlandsfödda föräldrar. Man kan också se att det framför allt är pojkar och män som förknippas med de här namnen, så läromedlen styr också uppfattningen av diversifieringen till en viss typ av genusidentitet, säger Emilia Aldrin.

Studien visar även att individer med anknytning till andra kulturer i mindre utsträckning än andra blir aktörer i texterna. Även om de nämns och synliggörs får de alltså inte lika mycket utrymme att agera och göra saker.

Namn levandegör innehållet och skapar engagemang

Emilia Aldrin har identifierat sex huvudfunktioner som namnbruket fyller i läromedlen. Namn kan exempelvis hjälpa läsaren att förstå i vilka sammanhang som det går bra att tilltala någon med smeknamn, när man använder både för- och efternamn, och när det krävs en titel. Namn kan också användas för att förmedla status, betona sociokulturella identiteter och hierarkier, och uppmuntra kritisk reflektion.

– Status i texten handlar om vem som blir namngiven – det säger någonting om karaktärens position i själva textsammanhanget. Viktiga karaktärer tenderar att vara namngivna, medan mindre viktiga tenderar att inte vara namngivna, säger Emilia Aldrin.

Namnen används också för att levandegöra innehållet, att uppmuntra en högre grad av engagemang i texten, och att ge texten mer trovärdighet genom att hänvisa till verkliga personer med stor betydelse för ämnet.

Namnbruk kan uppmuntra till nya tankesätt

Namnbruket i läromedel har många olika funktioner som samverkar med varandra. Både namngivningen i sig och namnen som väljs är av stor betydelse.

– Namnbruket bidrar både till att skapa betydelse inom texten, och i relation till omvärlden. Ibland kan det vara så att namnbruket uppmuntrar till reflektion och ett nytt sätt att tänka, avslutar Emilia Aldrin.

Text: Emma Swahn

Bild: Dan Bergmark