Aktiv gaming för fysisk och psykisk hälsa hos unga med funktionsnedsättning

Bakgrund

Barn och ungdomar med funktionsnedsättningar (FNS) är mindre fysiskt aktiva och idrottar mindre än andra i samma ålder (CIF 2017). En svensk studie visade att unga med FNS var betydligt mindre fysiskt aktiva och mer stillasittande jämfört med jämnåriga utan FNS (Lobenius-Palmér et al., 2017). I studien såg man skillnader mellan olika FNS, minst aktiva vad de med autism och personer med fysiska funktionshinder och de med intellektuell FNS var mest aktiva, även om det var mindre än andra jämnåriga. Den fysiska aktiviteten minskade från barn till tonår hos unga med FNS vilket överensstämmer med hur det ser ut i befolkningen som helhet (Lobenius-Palmér et al., 2017).

Ett intresse för rörelse och idrott grundas tidigt i livet. För många barn är skolidrotten en viktig plats för fysiska aktivitet, men också en plats där elever provar på olika idrotter som sen kan blir en fritidsaktivitet. För elever med FNS så kan skolidrotten istället upplevas som exkluderande där de upplever att de blir utpekade och retade, vilket kan leda till att de avstår från att delta på skolidrotten (Apelmo, 2017). Detta gör att tröskeln blir högre för unga med FNS att börja träna.

Synliga såväl som dolda FNS innebär utmaningar för idrottsdeltagande. För de FNS som ingår i paraidrotten så kan den vara ett sätt att minska känslan av utanförskap, men hinder för träning i paraidrott är bl a bristande kunskap och tillgänglighet och långa avstånd till paraidrottsföreningar (Bergström et al., 2010). Bland dolda FNS ingår exempelvis attention-deficit hyperactivity disorder (ADHD) och deras idrottsutövande sker tillsammans med jämnåriga ungdomar utan FNS. Organiserad idrott som t ex lagidrotter bygger på att deltagarna har bra motorik, planeringsförmåga och socialt samspel något som kan vara utmanande med ADHD (Mangerud et al., 2014).

Att ständigt misslyckas med det fysiska eller psykiska deltagande inom idrott gör att unga med FNS slutar organiserad idrott tidigare eller kanske aldrig börjar (Attention 2017). Detta kan leda till utanförskap och i stället blir datorspelande (e-gaming eller e-sport), ett sätt att hitta ett sammanhang och onlinekompisar. E-gaming har blivit mer inkluderande för personer med FNS där anpassad teknik ökat tillgängligheten (Thompson et al., 2021) och föreningar har startat som bjuder in till gamingträffar för unga med och utan FNS (t ex Young gamers). Ungdomar med ADHD är dock överrepresenterade bland de som lägger mycket tid på e-gaming (Thorell et al., 2022) och bland de som utvecklar ett spelberoende (Salerno et al., 2022). E-gaming kan alltså ha både positiva och negativa effekter. För unga med FNS så kan den sociala interaktionen i onlinespel ge kompisar som kanske inte finns i skolan eller på fritiden. Dock har många föräldrar en oro att e-gaming tar över och leder till stillasittande och ohälsa.

Frågeställning

Kan aktiv gaming hos unga med FNS ha en positiv effekt på fysisk aktivitet, motorik, stillasittande, tilltron till sin egen förmåga, inre och yttre motivation, kognitiva förmågor, upplevd hälsa och välbefinnande jämfört med jämnåriga med FNS som fortsätter med e-gaming utan aktiv gaming?