Högskolans första rektor minns: nybyggaranda och samhällsengagemang
I dag, 16 januari, går startskottet för Högskolans 40-årsjubileum. 1983 blev Högskolan i Halmstad en självständig högskola, med sin första rektor, SvenOve Johansson, som frontfigur. När han i dag tänker tillbaka minns han den första tiden som kreativ och spännande. Då bestod verksamheten framför allt av utbildningar till ingenjörer, förskollärare och fritidspedagoger, samt kurser i idrottspedagogik och ekonomi.
”Vi fick samhället att engagera sig i Högskolan, och många tyckte att det var viktigt och roligt att vi fick den här utvecklingen.”
SvenOve Johansson, Högskolan i Halmstads första rektor
– Vi fick verkligen bygga från grunden. Det rådde en väldigt kreativ nybyggaranda, och det var roligt att vara chef. Det var många intresserade och duktiga människor som hade samlats på samma ställe och drog åt samma håll. Gruppen studenter var också lite annorlunda. Utvecklingsingenjörerna hade sökt sig till vår utbildning som präglades av innovation. De var mycket måna om Högskolan och om sin utbildning, och även bland dem rådde den här nybyggarandan. De var enorma på att ställa upp! berättar SvenOve Johansson.
SvenOve Johansson förstod redan från början att det var viktigt även för en ny högskola att bedriva forskning och forskarutbildning.
– Vi satsade mycket på att man skulle forskarutbilda sig. Det fanns de som tyckte att jag var tokig som drev det, men det framgår ju av högskolelagen att så ska det vara. Vi plockade fram lite pengar, och det var Hans Bengtsson som disputerade först, i statsvetenskap. Vi hade inte egna forskarutbildningsrättigheter, men genom att vi hade kontakt med de större universiteten var det många som vidareutbildade sig och disputerade där.
Studenter fick hjälp att starta företag
Kontakterna med både kommunen och näringslivet var viktiga från början, liksom att skapa förutsättningar för studenterna att kunna starta och utveckla nya företag. Detta gav också Högskolan en särskild profil.
– Vi fick samhället att engagera sig något enormt i Högskolan, och många tyckte att det var viktigt och roligt att vi fick den här utvecklingen. Högskolan i Halmstad var det enda av de mindre lärosätena som fick pengar när löntagarfonderna lades ner i mitten av 1990-talet. Vi fick sju miljoner kronor att satsa på företagande. Sedan var också jag den enda person från de mindre högskolorna som blev ledamot i Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien, IVA, det är jag fortfarande, och det blev jag för att Högskolan var så bra!
Lång väg till campusområdet
En ödesfråga för den nystartade högskolan var att hitta en bättre och mer långsiktig lokalisering när de första lokalerna i Eketångaområdet i västra Halmstad dömdes ut som ohälsosamma, på grund av mögel, röta med mera. Såväl lokalpolitiker som ministrar engagerade sig starkt i frågan.
– Det var ett helvete på den tiden. Folk mådde så dåligt i lokalerna. Vi var tvungna att ha utbildning på flera olika ställen i stan. Det fanns många som ville lägga sig i detta, till exempel dåvarande utbildningsministern, Lennart Bodström. Jag sa till honom att ”du kan bestämma vad du vill om högskolor och utbildning, men du kan inte bestämma var i staden de ska ligga”. Att vi till sist fick flytta till Larsfrid och samlas på en och samma plats var otroligt viktigt. Alla var inblandade i flytten. Vi gick och flyttade stolar och annat tillsammans. Alla ställde upp, det var inget snack.
SvenOve Johansson lämnade sitt uppdrag som rektor vid utgången av 1997 och har sedan dess följt Högskolan lite mer på håll, även om han bor kvar i Halmstad. År 2009 fick han Halmstads kommuns hedersbevisning för sina insatser som rektor och sitt arbete att utveckla Högskolan i Halmstad.
Text: Selma Sedelius