Vårdresor för unga vuxna med psykisk ohälsa – fyra olika vägar genom systemet

Allt fler unga vuxna i Sverige kämpar med psykisk ohälsa, men långt ifrån alla får det stöd som de behöver. I projektet PadAI – ett samarbete mellan Högskolan i Halmstad, Capio Ramsay Santé och Region Halland – har forskare vid Högskolan intervjuat 25 personer i åldern 20–30 år om deras erfarenheter av att söka hjälp.

– Vi ville förstå hur vården faktiskt fungerar ur de ungas perspektiv. För att göra deras berättelser begripliga och visuella använde vi resemetaforer för att beskriva olika typer av vårdresor, säger Katrin Häggström Westberg, universitetslektor i omvårdnad.

Fyra typer av vårdresor

Fyra olika vårdresor identifierades. ”Åka taxi” och ”Åka pendeltåg” beskriver två olika men lika smidiga vägar till vården. I taxiresan får individen snabbt och direkt den hjälp som behövs – från punkt A till punkt B utan avbrott. Pendelresan handlar om ett mer långsiktigt vårdbehov, där personen har återkommande kontakt med vården över tid, men där systemet fungerar och stöd finns tillgängligt vid behov.

Alla resor är dock inte lika raka. I ”Resa med turistbuss” och ”Resa som backpacker” kantas vägen av osäkerhet, långa väntetider och känslan av att bollas runt mellan olika instanser. Resan med turistbuss präglas av brist på kontroll – den unga vuxna har svårt att påverka vart hen ska, hur länge hen får stanna och om det överhuvudtaget går att komma in i vårdsystemet. Backpackern tar själv initiativet till att kontakta flera olika vårdinstanser men upplever trots det att hjälpen uteblir.

– Många beskriver att de måste vara väldigt drivande själva för att få hjälp, säger Katrin Häggström Westberg.

Vård som inte möter behoven

Både de som reser med turistbuss och som backpacker beskriver att de inte har känt att de har blivit lyssnade på, eller att vårdens struktur har tvingat dem till omvägar, snarare än att möta deras behov.

– Jag fick svaret från vårdpersonalen att jag behövde hjälp som de inte kunde erbjuda och att de inte ville börja gräva i saker som de inte kunde avsluta, berättar en av deltagarna i studien. Deltagaren skickades sedan fram och tillbaka mellan olika instanser utan att få någon faktisk hjälp.

En annan deltagare beskriver hur hen flera gånger själv har valt att avsluta kontakten med vården eftersom den inte gav något, eller för att hen upplevde att vårdpersonalen inte förstod problematiken.

– Många av våra intervjupersoner känner att de inte får hjälp, vilket gör att de ofta söker sig vidare. Detta orsakar ju både en frustration hos individen, och blir också en belastning på vården med besök hos många vårdgivare, säger Katrin Häggström Westberg.

Vården behöver anpassas efter individen

En viktig slutsats i studien är att vården i hög grad styr hjälpsökandet, snarare än att utgå från individens önskemål och förutsättningar. Ett stelbent system gynnar dem som klarar av att navigera det och vars problem passar in i givna ramar, men riskerar att lämna andra utan det stöd som de behöver.

– Vi behöver mer kunskap om hur hjälpsökandet ser ut i praktiken och hur vården kan bli mer lyhörd och flexibel, säger Lena Petersson, universitetslektor i hälsopedagogik och projektledare för PadAI.

Forskargruppen ser också att AI kan spela en roll i framtida lösningar. Inom PadAI pågår därför ytterligare studier där forskarna undersöker hur teknik kan användas för att ge rätt stöd i rätt tid.

Text: Emma Swahn

Illustration: Caroline Karlsson